TR2
TR2 utvecklades från en TR-prototyp av Ken Richardson och lanserades i slutet av 1953. Den blev snabbt känd för sin tillförlitlighet och låga bensinförbrukning, men fram för allt för sin prestanda på 0-100 på 11,5 sek och en topphastighet av 170 Kmt. Motorn var på 1991cc och gav 90 hk. TR2 vann RAC-rallyt 1954 och blev snabbt favorit i rallyklubbarna. Den producerades fram till okt. 1955. Totalt byggdes 8.628 exemplar, varav många fortfarande finns kvar och är körbara efter snart 70 år.

TR3
I oktober 1955 ersattes TR2 av TR3 och den omedelbart synliga skillnaden var den cellformade grillen. 1,75″ SU-fögasare användes och 95 hk plockades ut ur motorn. Detta var 5 hk mer än i TR2. Genom att förse motorn med ett annat topplock var snart 100 hk ett faktum. I okt. 1956 blev TR3 den första brittiska bil som hade skivbromsar som standard. Produktionen avslutades 1957 och då hade 13.377 exemplar tillverkats.

TR3A
Efter TR3 följde TR3A, som inte hade några mekaniska nyheter, men flera nya karossdetaljer såsom ny grill, en annan kofångare fram och yttre dörrhandtag. TR3A var en mycket framgångsrik rallybil och såldes i ett ganska stort antal varav huvuddelen exporterades till USA. TR3A producerades mellan åren 1957-1961.Från 1959 kunde man som option få en motor på 2138cc.Totalt tillverkades 58.236 exemplar.

TR3B
De amerikanska bilhandlarna ansåg att TR3A:s efterföljare TR4 inte tilltalade den “klassiska” sportvagnsköparen i USA. Dom tyckte också att TR4-priset var för högt. Därför tillverkades TR3B som var i stort sätt samma bil som TR3A bortsett från smärre utvändiga modifikationer. TR3B tillverkades under 1962 i endast 3.331 exemplar och samtliga exporterades till USA.

TR4
1961 anlände den nya TR-karossen som var något bredare än TR3:an och med moderna nervevbara sidorutor. Fortfarande gav de 4-cylindriga motorn 100 hk men nu var den på 2138 cc. Prestandan var lika som på den första TR2:an, men komfort och praktiskt var mycket förbättrat. Som option såldes en hardtop med borttagbar mittsektion, flera år före sin tid. Det var också möjligt att få överväxel samt ekerhjul. 40.254 exemplar tillverkades fram till jan 1965.

TR4A
Tolv år efter TR-seriens introduktion gjordes i början av 1965 den första stora förändringen av seriens chassi. Medan kaross, motorn och växellådan var nästan densamma som på TR4, ändrades den bakre hjulupphängningen totalt genom att individuell bakre fjädring infördes. Detta gav bilen mjukare och komfortablare gång samt förbättrad väghållning. Denna version kallades TR4A IRS. Tyvärr höjdes priset pga. den ökade tillverkningskostnaden för denna konstruktion. USA-marknaden tålde inte denna nymodighet så de fick TR4A men med stel bakaxel lika TR4. De fick alltså endast del av en del “kosmetiska” ändringar. TR4A fortsatte produceras fram till hösten 1967 då 28.468 exemplar hade tillverkats.

TR5
Mer motorkraft kändes nödvändigt och vid introduktionen av TR5 ökade motorstyrkan dramatiskt. TR5 försågs med en 6-cylindrig motor på 2,5 l. Detta var den första brittiska bil med bränsleinprutning och den gavs tilläggsbeteckningen PI, Petrol Injection. Motorn kom från Triumph 2000 saloon och GT6 men fick en ny vevaxel som ökade slaglängden från 76 till 95 mm och uppgavs ge 150 hk (142 hk,DIN, om mätningen görs lika senare mätuppgifter ). Motorn lyfte prestandan på TR5:an till dåtidens “supercar”. Den klarade 0-100 på strax över 8 sek och hade en topphastighet av 190 km/h. Karossen såg ut likadan ut som TR4A. Endast 2.947 exemplar av TR5 tillverkades under 14 månader, okt. 1967-nov 1968. TR5 såldes inte i USA pga. av att den inte klarade avgaskraven.

TR250
Återigen, precis som med TR3B, hade den amerikanska marknaden stor influens på TR-bilarna. För att klara de nya amerikanska avgasreglerna försågs den sexcylindriga motorn på TR5 med Strombergförgasare och blev därmed långsammare än PI-modellen. Modellnamnet ändrades till TR250. För att få den amerikanska publiken att tro att den trots allt var snabb, infördes nya färger på lacken och motorhuven försågs med en fart-stripe. Ingen vet om åtgärderna lyckades! Under åren 1967-1968 tillverkades 8.484 exemplar av TR250 som samtliga såldes i USA.

TR6
År 1969 lanserades en ny kaross designad av Karmann. TR5:ans mittsektion övertogs nästan orörd medan fram- och bakparti ändrades till ett mera kantigt och kraftfullt utseende. Man fortsatte använda den 150 hk ( 142 hk om mätningen görs lika motorn från 1972) starka 6-cylindriga motorn med Lucas mekaniska insprutning fram till slutet av 1972. Från 1972 minskades antalet hk till 124 genom att använda en annan kamaxel. Avsikten var att förbättra gångegenskaperna. För USA-marknaden försågs TR6:an istället med två Strombergförgasare. Detta för att klara avgaskontrollen. Bilar som exporterades till USA gav därmed endast c:a 105 hk. TR6:an producerades fram till 1975 som PI-modell (insprutn) och fram till 1976 för USA. TR6 producerades längre än någon annan TR-modell. Totalt tillverkades 91.849 exemplar.

TR7/8
TR7 introducerades 1975 men den hade inget utom namnet gemensamt med de tidigare TR-bilarna. TR7 var en 2-sitsig sportbil med fast tak och hade en 2-liters 4-cylindrig motor utvecklad från Triumph Dolomite 1850 kopplad till en 4-växlad låda. Prestanda och ekonomi var bra men tillverkningskvalitet och pålitlighet var till att börja med tveksam. Detta åtgärdades med byte av fabrik och tillverkningsort. 0-100 gjorde den på runt 10 sek och toppfarten var c:a 175 kmh. Växellådan byttes 1977 till en 5-växlad låda, koncerngemensam med Rover SD1. Sent 1979, efter lång väntan, introducerades slutligen en öppen version delvis designad av Michelotti som såg trevlig ut. Under de följande två åren tillverkades övervägande öppna bilar.